Att skriva någon till andra sidan

Det är ju det här med sårbarhet. Det läskiga i all sin ljuvlighet. För ett tag sedan bestämde jag mig för att det var en bra idé att öppna upp ytterligare och dela mer av det som jag allra helst vill gömma för andra. Allt det där som jag skäms över. Allt det som jag tycker är konstigt med mig, men kanske allra mest allt det där som jag tycker är fult med mig. Skaven, de elaka tankarna om andra, avundsjukan, kontrollbehovet, de missriktade handlingarna som får mig att se ljusare ut än vad jag egentligen är. Jag har gjort det och relationen till min man, som är den som oftast får ta emot min bikt, är djupare, starkare och mer kärleksfull än någonsin.

För några år sedan liksom skrev jag en väninna till andra sidan. Det låter kanske konstigt, men en kär väninna var döende i cancer, för trött för att prata och jag fick lite panik över allt det som inte blivit sagt mellan oss. Jag skrev därför två gånger i veckan till henne. Mycket trams, mycket kärlek, men framför allt mycket ärlighet. Det fanns något skönt i att säga som det är till någon som jag visste skulle läsa men inte döma. Behålla mina hemligheter för sig själv, hon var trots allt på väg att dö.

Och skönast av allt var kanske att jag kunde säga förlåt för de där sakerna som jag ångrade i vår relation. I viss mån förklara, men allra mest att säga förlåt mig för att jag gjorde det där dumma. Att jag ångrade det.

Jag har dragit mig för att läsa det jag skrev. Jag har dragit mig för gråtfesten som jag visste att det skulle bli. Saknaden efter våra skrivstunder har varit stor. Men samtidigt kunde kanske även läsandet bli en del av min sorgeprocess. Kanske fanns det till och med något i våra ord som kunde vara viktiga för andra än oss. För människor som vi inte känner.

För en tid sedan började därför att läsa de där 118 A4 sidorna, som det blev till slut. En av texterna handlade om just sårbarhet. Genom att dela det här gör jag mig sårbar kanske dubbelt upp. Den risken tar jag. Så här skrev jag hur som helst då någon gång i november 2020 till min väninna som skulle dö.

”Mötte en ny klient på morgonen idag, en tjej som har läst min bok och som tror att jag kan hjälpa henne. Vi hade ett första inledande möte idag, för att känna på varandra. Hon delade en del av sitt sår och jag fick tårar i ögonen. Det händer nästan aldrig när jag coachar, att en klient gör mig så rörd. Men jag fick se en del av hennes innersta sanning och det berörde mig på djupet, och jag tänker att det är så det är med våra brev. Och att det är så det borde vara i alla delar av livet. Vi skulle må bättre om vi delade mer av det ljusa, helheten och det magiska med var och en av oss, än vi gör, när vi gömmer de där delarna som känns ”konstiga” med oss.

Många gånger, de senaste åren har jag reflekterat över att jag var så säker på att jag var den enda i hela världen som mådde dåligt. Att ingen annan än jag hade varit med om ett övergrepp på det sätt som jag. Att alla andra mådde bra. Hade hela liv. Att det var något så grundläggande fel på mig att jag blev straffad. Att jag inte förstod att nästan alla andra hade funderingar likt mina. Erfarenheter som påverkade dem på olika sätt, och inte helt olikt min. Hur mycket bättre jag hade kunnat må om jag hade förstått och delat. Hur många år, jag potentiellt hade kunnat ”spara” genom att dela mina tankar och låtit de komma ut och läka i stället för att löpa amok inom mig. Att jag mår bra av att påminna mig om att det är bra att dela tankar med andra, det gör både oss och dem helare. Att dela med sig av sitt innersta till en annan människa är en gåva både till dem och sig själv”.

Så tror jag fortfarande. Att det är en gåva både till sig själv och någon annan att dela med sig av sitt innersta till en annan människa. Om du skulle dela en känslig sak med någon idag, vad skulle det vara? Och vem skulle du göra dig sårbar inför?