dagens rebeller, vilka är de?

Vad gör man för att vara rebell i en tid när sjuttioåriga damer på Östermalm bär svart nagellack? När tjejer i femtioårsåldern bär skinnjacka och trasiga jeans. Och när tatueringar är så vanligt att ålderdomshemmen kommer att agera konstgallerier om ett antal år för att majoriteten av dess invånare bär bilder på sina kroppar som berättelser om en svunnen tid.

Hur kan man sticka ut och framstå som individuell när vi sett så mycket naket i alla möjliga media att ingenting förvånar oss längre. I en tid där allt ska förevigas och läggas upp i valfri social kanal. I en tid där ingenting förefaller vara för privat eller

personligt. Där den personliga berättelsen om den trasiga uppväxten, mobbingen, missbruket eller vad det nu är som har begränsat oss, är på alla möjliga kända människors läppar.

Det här funderar jag över, efter att igår ha sett just det; svart nagellack på en äldre dam på Östermalm. De unga har det inte lätt idag, tänker jag.

Inte ens vi medelålders kvinnor, och andra mitt i livet har det så lätt. Åtminstone inte med identiteten. Vi vill väl alla sticka ut? Märkas. Göra ett avtryck. Och någonstans tänker jag att just det är svårare än någonsin.

Är det kanske ärlighet som är tricket? Att säga som det är. Är det, det som får oss att sticka ut? Att stå för att man har gjort bort sig? Stå för att man ibland är en skitstövel, eller att man gör en pudel för att vinna människors sympati? Samtidigt känns det som att även det oftast är polerat av en pr-byrå för att låta bra och se bra ut. Inte för att det nödvändigtvis kommer från hjärtat. Är det viktigare att framstå som ärlig än att faktiskt vara det?

Någonstans börjar jag tro min yogalärare Sarah. Hon som säger att det här att älska sig själv i den här tidsåldern, det är det som är en sant rebellisk handling. Att älska sig själv är att sticka ut, att gå emot strömmen. Att trotsa etablissemanget. Kan det verkligen vara så? Ja, jag kan inte hjälpa att jag börjar att hålla med.

När jag gick i skolan, det var på åttiotalet, var det inte ovanligt att det pratades skit om, särskilt tjejer, som hade gott självförtroende. Det fick vi inte ha. ”Hon tror att hon är snygg”, var verkligen något av det värsta vi kunde säga om varandra. Vi ville trycka ner hon som hade sett hur det förhöll sig; att hon såg bra ut. Att vara en sådan tjej var en mardröm. En som andra trodde om sig själv att hon var snygg. För i det låg att tro att man var bättre än någon annan. Bättre då att slå på sig själv och förakta både sin kropp och sitt ansikte. Och även att helt totalt ljuga för sig själv. Och sedan aldrig utmana den bilden av sig själv.

Och någonstans förefaller det ha fortsatt på den linjen. Jag läste nyligen Anna Björklunds Kvinnomanualen och konstaterade att hennes generation inte heller hade det enkelt. Deras skönhetsritual gick utanför alla våra våta drömmar. Vi hade Jane Hellen, Date och Ultra. De hade serum, concealers och en uppsjö kvalitativa krämer för både kropp och ansikte. Och inte verkar det ha varit vidare populärt att vara en sådan där, med gott självförtroende då heller.

Det framstår ändå som aningens märkligt att vi har tillgång till en mängd produkter som finns till för att göra oss vackrare. Men om vi med glädje konstaterar att produkten faktiskt höll vad den lovade, ja då är det inte okej för oss att säga det. Kanske var det inte produktens förtjänst till att börja med. Kanske var vi faktiskt precis så där vackra som behövs, redan innan vi spenderade timmar på att ta hand om våra ansikten? Inte för att det är något fel på att ta hand om sig själv, tvärtom. Det känns bara inte som vi har rätt att vara nöjda med varken oss själva eller resultatet av produkterna vi använder.

Att tycka om sig själv. Att älska sig själv. Vad innebär det ens? Och vem har tid med det? Jag vill tro att jag faktiskt har tid med det. Och att en klokare tanke skulle vara tänka att jag faktiskt inte har tid att gå omkring och tycka mindre om mig själv än jag faktiskt är. Jag är trots allt snart hälften till hundra… För även om man inte ska tro att man är snygg, eller är något, borde vi väl ändå kunna tro att vi är någon. Eller är även det hotfullt?

Att älska sig själv i den här tiden är en rebellisk handling. Den sticker ut. Jag tänker att det i att älska sig själv ligger en ren och skär acceptans av de vi är, hur vi ser ut. Att vi har hjärtan som fungerar, fötter som kan ta oss från plats a till plats b, att våra ögon och munnar kan få andra människor att le. Att våra handlingar kan göra skillnad för andra. Kanske ändå mer så när jag tror att jag är något. När jag älskar mig själv.

”Du ska älska din nästa så som dig själv”, står det i bibeln. (Mark 12:31). Men om vi inte älskar oss själva då, hur blir det då med vår nästa? Ska vi då älska dem lika begränsat som vi älskar oss själva?

Jag vill vara en rebell, en som sticker ut. En som syns. Kanske inte nödvändigtvis för att jag är snygg, vacker eller hur jag nu ser ut. Jag skulle önska att jag en dag kommer till den punkten att jag så där rebelliskt älskar mig själv förbehållslöst. Älskar allt med mig själv och det som är jag. Och att det strålar ut till människor jag möter. Tänk ändå om någon kunde titta på mig och säga; wow där går en sann rebell. Hon lyser av kärlek till sig själv. Hon verkar tro att hon är någon. Sådan vill jag också vara.