Det här med att livet är fullt av både och...

Ibland känns det som att jag skriver mina texter för att bli påmind om de när jag behöver de som allra mest. Så var det nämligen häromdagen. Helt oväntat golvades jag av mina egna ord, uttryckta för precis tre år sedan. Det var Facebook som påminde mig och för det är jag tacksam. Orden handlade om livet och hur fullt av både och det är. Nu funderar jag över om man verkligen behöver vara tacksam. Och konstaterar samtidigt att jag inte vet hur jag skulle få ihop det, livet alltså, om jag inte gick hand i hand med tacksamheten. Också.

Så här skrev jag nämligen. Innan pandemi, innan invasion av Ukraina, innan nytt pajkastarval. Innan utmaningar i den nära familjen och innan en himla massa annat. Kanske var jag klokare då? Nämnda väninna var även den som fick mig att skriva texten Sjung högre… dessvärre något som den här sommaren lite för mycket har legat i glömskan.

"Sitter vid frukostbordet. Jag tog lite sovmorgon idag. Helgen har spenderats i Tyskland med goda vänner, opera, goda samtal och nya upplevelser. Flighten hem blev sen och jag som mår bäst av mina sju till åtta timmars sömn bestämde att det fick bli sovmorgon, för att överhuvudtaget få något gjort idag.

Ett av helgens samtal handlade om vad som händer med samhället när staten ber offer att böja sig. Grunden var en artikel som en av oss läst. Den berättade om en familj vars son blivit utsatt för så svåra hot och misshandel att familjen inte orkade längre och hade bestämt sig för att flytta från staden där de bor. Allt på polis, socialen, BUP’s inrådan. Ett ämne och samtal som inte förmått att lämna mig. Det hade kunnat vara vi! tänkte jag. Vi har också en son i liknande ålder. Och någonstans där växer medkänslan och vanmakten. Hur kan det se ut så här? Vad har vi gjort med vårt samhälle, med respekten för varandra, för ansvaret att ta hand om sig själv och i det även andra? Jag har inget bra svar.

Samtidigt är de tankar, efter den här helgen, som kanske allra starkast slagit rot hos mig hur bra jag har det. Friska och roliga barn. En utvecklad och trygg relation till min man. Ett tryggt hem. Att få jobba med det jag tycker är så fantastiskt roligt – att hjälpa andra att se och förstå mer av sig själva. Två föräldrar som fortfarande lever. Goda vänner med vilka innerliga samtal förs. Och allt det där är bara yttre faktorer. Även i det inre känner jag mig lyckligt lottad. Hårt arbete med mig själv har betalat sig och jag ser mer och mer av det fina och levande som är jag. Kan ta motgångar med större ro och även framgångar med glädje. Kort sagt livet är gott.

Sen dyker det där sms’et upp som jag vetat ska komma, och som jag på inget sätt sett framemot. En vän, i min egen ålder, ligger nu på hospice efter några års sjukdom. Hon är redo att gå vidare och har inte långt kvar. Och med ens stiger tårarna i hela kroppen på mig. Och jag tänker; livet är så skört! Alla de där känslorna av tacksamhet över det jag har, som jag så starkt kände under helgen vacklar plötsligt. Som en balansakt på en knivsuddsvass kant mellan allt det fantastiska som livet är, och det sårbara och utmanande som det också är. Och jag påminns om att det är på precis den platsen som livet levs allra bäst. Att det är förmågan att hantera dessa tvära känslomässiga kast som livet tar oss till. Att ena dagen sitta på en rådhusplats i solen med den man älskar och tänka att livet är precis som det ska vara. Till att andra dagen fyllas av ledsamhet över att en medvandrare är redo att lämna livet, och att det för hennes familj väntar en helt ny tillvaro.

Jag har lärt mig att det är förmågan att hantera den där balansakten som är en av våra livs viktiga framgångsfaktorer. Hur mycket drama gör vi av det livet serverar oss? Hur bra är vi på att låta det vara som det är och låta känslorna över det som sker ta sin plats? Utan att det är en så stor sak. Vi kan känna enorm tacksamhet över det fina som finns i våra liv och vi möter sorg och utmaning med samma ro, när det kommer i vår väg. För livet är precis så här. Det är fantastiskt och utmanande på en och samma gång. Och vi bestämmer själva hur svårt vi gör det för oss själva. Det är det som är det fina!"