det här är perspektiv

Det här med att börja något nytt kan vara svårt att beskriva när man här och nu inte riktigt vet vilket håll det kommer att gå. Därför är det svårt att beskriva vad det här är. Det jag vet är att det är viktigt att utmana sig själv, och sina perspektiv på livet så att vi inte går omkring och tänker begränsande, i fel banor och med det gör oss själva mindre än vad vi faktiskt är.

Tanken på att jag ville skriva om perspektiv kom under pandemin. Inte så mycket för att jag hade en massa åsikter om just den, utan kanske allra mest för att jag under den första hösten skrev till min väninna Monica, som då var döende. Hon orkade inte riktigt prata, och jag kände att jag hade massa saker som jag ville berätta för henne om mitt liv, om minnen vi delat och om världen som hon just då missade.

Här ett litet exempel på saker jag reflekterade över då, när Sverige var som mest socialt begränsat. Reflektioner som nu blivit en blogg som jag valt att kalla perspektiv;

”Det är ändå svårt att veta vad man ska tycka om det här som händer i världen just nu. Behövde ta mig ut och komma hemifrån en stund och tog mig till Sturebadet. Det är mysigt, tänkte jag. Där är det varmt och doftar gott. När jag kom dit gick jag till hissen och hörde då en röst bakom mig som sa; ursäkta vi tar tempen på alla som går in här. Det står en skylt om det där. Jag behöver bara lysa på din hals med den här så ser jag om du har feber.

Vi har kommit till den punkten att vi blottar våra halsar för att visa att vi är friska och inte bär omkring på smitta. Det känns på sätt och vis integritetskränkande på att sätt som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Det var liksom otänkbart för bara ett år sedan. Att jag skulle blotta min hals, bevisa att jag inte är sjuk, för att få komma in på ett etablissemang. Jag motsade mig, såklart inte. Jag ville in i värmen, den goda doften och stillheten och jag behövde bevisa min ”oskuld” för att få det jag ville ha. Hur högt kommer priset för det vi vill ha att vara i morgon? Jag kan inte låta bli att undra. Och tankarna går till de framtidsdystopier jag har läst; Kallocain, 1984, Flugornas herre...

Vi lever i deras tid nu, på många sätt. Får erkänna att det här att ta tempen på sina besökare är en ny nivå av kontroll för mig. Jag vet inte om jag är helt komfortabel med det. Jag tror nämligen att makt över andra människor är något som är en drivkraft för allt för många, och att mycket av det som testas i dessa coronatider kommer att bli normaliserat efteråt, för att ingen orkar att reagera. Och plötsligt är det förbjudet med monogama relationer, kärlek och vi kommer alla att ha ”ögon” i våra lägenheter – som i Kallocain, så att vi inte säger eller gör något regimkritiskt. Den världen vill jag inte leva i. Och kanske överdriver jag, men jag måste ändå ställa frågan; vad är det vi håller på med?”

Jag har inget rätt svar om det är rimligt eller inte. Men minnet av den stunden när någon fann för rätt att testa min temp innan jag fick komma in är strakt. Där och då kände jag att jag inte vill att vi ska leva i rädsla, gömma oss, bli rädda. Acceptera saker som inte är rimliga, helt enkelt. Därför behöver vi perspektiv, så att vi kan ifrågasätta det vi läser, hör, exponeras för, så att vi inte blir blinda och det runt omkring oss skapas en värld som blir i det närmaste omöjlig att få på bättre köl.

Min förhoppning är att du har roligt med det vi skriver. Att du ibland utmanas att växa av det du läser. Att du någon gång byter perspektiv, för att det du hade blivit gammalt och uttjänt. Det är trots allt en föränderlig värld vi lever i.

Hur som helst önskar jag dig god läsning och mycket nöje! Och självklart även nya perspektiv.