en dag ska min pappa dö

Jag är inte rädd, det ska du veta Emma, sa hon tydligt och osminkat, så där som jag lärt mig att hon gjorde. Det var på julafton, och jag tänkte i mitt inre; nä, rädd är det kanske mest jag som är. För att du ska dö.

Och några dagar senare gjorde hon just det. Dog.

Hela hösten hade jag förberett mig, på att hon skulle lämna oss. Jag skrev till henne två gånger i veckan. Och varje gång liksom hörde jag Lisa Nilssons ord; för vad vi än kallar det så är det bara ett långsamt farväl, inom mig. För det var så det kändes. Som ett långsamt farväl. Jag ville förbereda mig på att hon skulle vidare, så bra jag bara kunde. Säga allt det jag inte sagt. Reda ut det som fanns att reda ut. Ta ut sorgen i förskott om du så vill. Smeta ut den för att den inte skulle ta över helt fullständigt den dag hon till sist hade dragit sitt sista andetag.

Så blev det inte. Jag föll handlöst ner i sorgens djup ändå.

Min man brukar referera till döden som den ultimata rädslan. Att alla våra rädslor finns där för att vi ytterst är rädda för döden. Jag brukar hävda att jag inte håller med. Att rädslor visst har andra källor än döden. Jag har varit väldigt rädd för att gå till tandläkaren. Ormar har jag också varit förlamande rädd för. Det är jag inte längre.

Men jag är rädd för döden. Och det som allra mest kan framkalla den där stadiga flyktviljan inom mig är tanken på min pappas död. Min mammas skrattar jag mest bort. Den kan jag inte ens vara med, så läskig är den. Hur ska vi i vår familj fira jul den dagen mamma inte finns? Nä, jag är ledsen. Den dagen kommer aldrig att komma. Visst!?

Hur gör alla de som förlorat en förälder? På riktigt. Hur tar man sig vidare. Hur lär man sig att livet rullar på ändå. Trots att det saknas en som gått före. På alla sätt.

Ja, en dag ska min pappa dö. Alla andra ska han leva.

Under pandemin kunde jag ibland i frustrationen över isoleringen känna; när får jag krama min pappa igen egentligen? Känna hans skäggiga haka mot min kind. Känna hans stadiga armar runt mig. Känna hans doft och på riktigt nära håll betrakta rynkorna på hans hals? När! Och en dag ska han dö. Och då kommer de där kramarna att vara slut.

Det är inte helt enkelt att skriva den här texten. Tårarna liksom lurar i ögonvrån hela tiden och flyktviljan stiger inom mig. Jag vill inte tänka på den dagen då min pappa inte längre finns. Lika lite som jag ville tänka på den där dagen då Monica ovan, skulle ta sitt sista andetag. Men jag tror att det är viktigt. Att vi hänger lite med döden alltså. För att vi ska ta vara på det liv vi har. Göra så mycket vi kan av det. Leva så mycket vi kan medan vi kan. Sjunga högre. Inte slösa bort dagarna som vi har kvar de vi älskar, där tillfälle att säga allt det där som inte blev sagt fortfarande finns. Och kanske allra mest så; den tid där den andres röst är hörbar på riktigt.

Är det för att döden är oåterkallelig som vi räds den? Eller för att vi faktiskt inte vet något om den? Jag inbillar mig att världen befolkas av i ungefär lika delar de som önskar att livet tar slut – på alla sätt – den dag man dör och de som hoppas på ett liv efter detta. Himlen som det kallades i söndagsskolan. Men ingen av oss vet faktiskt. Oavsett vad du vill tro, är det ingen av oss som vet. Kanske är det livets stora rättvisa. Att ingen vet vad som väntar den dagen då sista andetaget har dragits. Och att det väntar oss alla att ta reda på.

En person i en film jag såg för ett tag sedan sa; döden är jag inte rädd för. Jag är ju ändå inte där och vet att jag har dött. Nej, den egna döden är jag inte lika rädd för. Eller? Men alltjämt för att pappa ska dö. Mina barn. Min man. Min mamma. Min syster och mina syskonbarn. Min Kimmy, och mina vänner. Att de ska lämna mig kvar, att jag ska bli ensam. Är det då ensamheten som skrämmer i döden? Att vara den som blir ensam kvar. För vem är man då, när man inte längre har den levande rösten att fråga om råd?

Det skulle kännas märkligt att säga att döden fascinerar mig, för det gör den inte. Men jag är nyfiken på att förstå. Varför räds vi döden? Att gå omkring och rädas något som ligger i framtiden förefaller slösigt. Onödigt. Det stjäl tid, samtal, närhet och närvaro från nuet. Här där döden ännu inte finns.

Kanske är det så med döden. Den är bara något vi får lära oss att leva med.

Oavsett hur det är med döden, tänker jag ringa min pappa nu. Säga att jag älskar honom. För att jag kan.