Fantomsmärts-rädsla

Hon fladdrar till med de fingrar hon placerat mellan sitt ben och tandläkarstolen. Jag förstår att hon vill att jag tar hennes hand. Håller den medan bedövningen sätts runt den tand som i somras låg på botten av en simbassäng. Placerad där efter en bakåtvolt som slog fel.

Idag är vi hos tandläkaren för att vi tror att tanden ska rotfyllas. Så blir det inte. Den rengörs i stället. Men bedövningen och proceduren, operationen, tar alltjämt närmare två timmar. Hon är både lugn och tapper. Efter ett tag släpper hon min hand.

Medan våra händer fortfarande håller i varandra tittar jag ut genom fönstren. Tittar bort från hennes mun som just nu är täckt av grön operationsduk. Typ. Och samtidigt full av instrument och tandläkarfingrar. Jag tittar ut och letar efter den rädsla för tandläkaren som varit väl odlad hos mig.

När Folktandvården slutade att skicka kallelser till mig, det var väl i 18-20 års åldern, konstaterade jag med lättnad att jag nu slapp gå till tandläkaren. Vilket jag fortsatte att slippa i hela sju år. Det blev ett dyrt undslippande. Det kostade många tandläkarbesök, många bedövningar, mycket pengar. Och en fullt utblommad tandläkarskräck.

Vadan denna rädsla? Ja, till del tror jag att det handlar om det övergrepp som jag utsattes för som barn (om det kan du läsa i min bok Woundfulness). Har förstått att tandläkarskräck inte är ovanligt bland mina likar. Tror att det handlar om den totala kontrollförlusten av att någon gräver i ens mun och att det är ett intimt område främst använt till tuggande och kyssar. Tal också, om man ska vara noga.

Dels hade vi en släkting som på åttiotalet dog på operationsbordet på grund av en tandrelaterad infektion. Lägg till detta det tal om rotfyllningar som min barndoms vuxna berättade om med fasa. Jag har varit väldigt säker på att jag aldrig vill genomgå en sådan! Än mindre bevittna en.

Så där sitter jag med hennes hand i min och undrar om det är så stor skillnad på en rotfyllning och den där behandlingen hon just nu genomgår. Söker efter den där isande skräcken som jag vet finns där inne. Jag söker och söker och söker. Men ingenstans står den att finna. Det jag i stället tänker på är de vackra fönstren som finns i rummet där vi sitter. Och på huset på andra sidan gatan. Solen skiner dessutom och det är en sådan där krispig höst i luften då ljuset är vackrare än vanligt. Så tänker jag, samtidigt som jag noterar att min andning är lugn.

Redan när hon slog ut sin tand gjorde jag klart för min man att de kommande tandläkarbesöken föll på honom. Att jag inte ville ha med de att göra! Han åkte helt ogenerat bort när det var dags för första återbesöket och sedan blev det konstigt att frångå den princip vi på något sätt har etablerat i vår familj. Den att barnens sjukvårdskontakter sköts av en och samma enligt devisen desto färre kockar, desto bättre soppa. Och där stod jag, som med Svarte-Petter, i tandläkarens väntrum.

Jag tvingades helt enkelt följa med henne. Och jag gjorde det för att kärlek är större än rädsla. Både till henne. Men också till mig själv.

Varje gång vi skulle tillbaka ojade jag mig lite i förväg, något jag inte ville dela med henne. Ville inte föra över på henne, det jag oförtjänt fått projicerat på mig; rädslan för att gå till tandläkaren. Ironi det här att jag gift in mig i en familj där både svärmor, moster och morfar ägnat sina liv åt det yrket…

Hursomhelst, utsikten genom de där fönstren fick mig helt enkelt att förstå att rädsla kan sitta kvar i kroppen fast den inte finns på riktigt. Ja, faktiskt. Att minnet av rädslan lever kvar, som någon slags fantomsmärtor, trots att den gått över för ganska längesedan.

Jag tänker; att vara rädd gör mig väl ändå lite excentrisk. Intressant. Ger mig något att prata om. Gnälla lite över. Skina lite i efterhand för att jag är modig och uppoffrande som följer min dotter till tandläkaren trots att jag mår dåligt av det. Är riktigt rädd.

Men hur flott känns det egentligen när man berättar att man är rädd, trots att det faktiskt inte är sant? Att upprepa saker av ohejdad vana? Oreflekterat. Så här i efterhand konstaterar jag självkritiskt att det varken är vidare excentriskt alls. Eller sympatiskt för den delen. Jag skulle ju kunna vara sann i stället för att leva kvar på nittiotalet.

Är det bara jag, som går omkring med onödig rädsla? Hitte-på-rädsla. Gamla rädslor som inte blivit ifrågasatta de senaste tjugo åren för att reda ut om de verkligen finns där fortfarande. Eller om de kanske har flyttat någon annanstans? Och det är ju ändå rätt fint tänker jag, när jag sitter där med min dotters hand i min, att rädslor kan gå över som liksom av sig självt och göra plats för annat som är mer konstruktivt. Mer liv. Mer rock’n roll om du så vill.

Att gå till tandläkaren är bara en av rädslorna jag burit på. Både på riktigt och som fantomsmärtor. Ormar har jag varit minst lika rädd för, men inte ens när Sir Väs 4 rymmer från sitt habitat på Skansen, upprörs jag. Även om jag inte precis plockar fram och stämmer min flöjt. Jag var även väldigt rädd för män, trodde att de som art ville mig illa. Den rädslan kom jag över för snart tjugo år sedan när jag fick honom, som kom att bli min livskamrat, till bordet på en fest.

Rädd för att göra bort mig är jag också. För att inte räcka till. Duga. Och när jag rotar i känslorna är det kanske mest de gamla fantomsmärtorna jag känner av. Av rädslan alltså.

Vart rädslorna har tagit vägen vet jag inte. Men jag tror att de har transformerats till annan energi i samma takt som vi lär känna oss själva. Att jag läkte såret efter barndomens övergrepp gjorde att jag slutade vara rädd för tandläkaren, ormar, män och en massa annat. Jag kallar det att vara lite nyfiken på mig själv. Om det nu kan vara så enkelt.