Får jag be om din uppmärksamhet?

Trafikljuset blir grönt och jag kör i väg. På övergångsstället, som jag har försäkrat mig om har röd gubbe, går en man i sena tjugoårsåldern rakt ut, djupt försjunken i sin telefon med stora hörlurar över öronen…

Jag cyklar i stan, även den här gången har jag grönt ljus. Samma situation upprepar sig. Den här gången en ung tjej, förvisso utan hörlurarna över öronen, till förmån för de instuckna iPodsen…

Bilen kommer från höger som från ingenstans och rullar ut rakt framför mig. Jag tvingas bromsa in för att inte köra rakt in i honom. Han rullar på i trettio på en femtioväg. Vi hade båda kunnat hamnat på sjukhuset den där dagen och jag tänker; hade han inte mer bråttom än så? Varför riskerar han då sitt eget liv? Mitt liv!

Nu är inte det här ett perspektiv om trafikvett, hur andra kör bil eller egentligen kopplat till trafiken alls. Det är bara det är det är där som det blir som allra mest tydligt.

Jag pratar om uppmärksamhet.

Vi vill ha uppmärksamhet. Vi vill få uppmärksamhet. Vi vill inte gärna ge uppmärksamhet och kanske är vi till och med urusla på att vara uppmärksamma.

Eller är det vårdslöshet? Bryr vi oss inte längre? Förstår vi inte längre att barn är mjuka och bilar är hårda. Att det inte behövs så mycket för att skada oss på lång sikt? Vi överlåter åt våra bilar att vara smarta och uppmärksamma när vi själva ägnar vår tid åt något annat.

När jag var ung fick vi höra om hur Andy Warhol och hans samtida lovade oss fifteen minutesof fame*. Nu känns det som att vi nöjer oss med femton sekunder. Av någon annans uppmärksamhet. Och vi verkar hellre vilja ha den för att överleva än för att faktiskt bli något.

Ja, jag vet att ingen blir ”berömd” för att man överlever ett övergångsställe. Men å andra sidan har man mindre chans att bli berömd om man är död, för att uppmärksamheten brast vid ett övergångsställe.

Sedan några år tillbaka vet jag att när jag blir arg och irriterad på människor i trafiken är det ett tecken på att jag är i obalans. Men det här gör mig arg oavsett om jag är i balans eller inte. Kanske gör det mig allra mest rädd. För vad händer den dagen jag för en sekund tappar uppmärksamheten och kör rakt in en annan människa vid ett övergångsställe trots att det var jag som hade grönt ljus? Jag vill inte förstöra någon annans liv, än mindre mitt eget på grund av bristande uppmärksamhet. Men det känns som att det är däråt vi går.

För mig är det tydligt; vi har, på så många sätt, skapat ett samhälle som vi inte klarar av. Vi klarar inte av att leva utan det ständiga informationsflödet som vi har tillgång till. Oavsett var vi befinner oss. Och visst det är moraliserande, till och med ilsket från mitt håll, säkert inte helt rent heller; men vad håller vi på med? Vad är det som är så intressant att det är värt att riskera livet för? På riktigt! Är vi så tråkiga som människa att vi inte kan underhålla oss själva på egen hand ens den lilla stund som det tar att gå över ett övergångsställe? I så fall kanske det är dags att vi tänker till nu.

Jag tror nämligen att det djupt därinne finns något annat. I vår tid har det tyvärr blivit en stum röst. Kanske är det din kreativitet. Ditt skapande. Din humor eller vad det nu än är som tystas ner av bruset. Det är den där platsen som vi går på meditation och lär oss mindfulness för att komma i kontakt med. På avsatta tider. Trots att den finns där hela tiden.

Kanske sticker jag ut hakan. Riskerar att göra bort mig för att jag inte förstår bättre, men jag säger det ändå; Alla svar i livet finns inte på TikTok. Eller på Twitter. Inte på Facebook, YouTube eller Instagram. Kanske finns de på SnapChat - jag vet inte för jag hänger aldrig där.

Och jag undrar; vad är det som är så intressant att vi måste veta det nu. Nu. Nu. Och nu? Att vi faktiskt är villiga att riskera våra liv på övergångsställen vi går över varenda dag?

Jag hänger också i min telefon lite för mycket. Men inte bara. Oftare och oftare promenerar jag i sällskap av endast mig själv och inser att det är ljuvligt. Ibland möter jag någon annan, oftast en äldre persons ögon, och vi ler mot varandra. Det värmer inombords och jag vill tro att det inte bara är hos mig.

Ibland sitter jag på bussen och kommer på mig själv med att tänka; här sitter jag och är lite allmänt wow, för att citera Bob Hansson.

Ibland sitter jag i ett väntrum någonstans och bara andas. Sådana där långa, djupa andetag som går hela vägen ner i magen du vet. De som gör att min stressnivå sjunker. Ibland sitter jag ensam och äter lunch och bara är. Med mig själv. Ofta läser jag en bok och tar på så sätt del av någon annans fantasi och kreativitet.

Inte för att du behöver göra som jag. Men jag vill ändå fråga; hur har du det med uppmärksamheten egentligen? Riskerar du ditt liv för att din uppmärksamhet ligger i skärmen snarare än i nuet?

Riskerar du att gå miste om det där som är lite wow i dig för att någon annan tror sig ha något de vill säga till dig på YouTube? Jag bara undrar.

* Huruvida det var Andy som myntade uttrycket eller inte ska jag ha osagt. Det råder delade meningar om det även om det förefaller som att Andy var i närheten när uttrycket myntades. Läs här om du är intresserad