Han är Niklas. Han är Niello.

- perspektivintervjun med Niklas Niello Grahn

Han är världens vanligaste person om man får tro honom själv. Det ligger något i det. Men ändå inte. För att vara så vanlig är han ovanligt glad och ovanligt bra med ord. Han har sjungit i melodifestivalen och har mer än 100 miljoner streams på Spotify. Han är filmmakare, artist och pappa. Han är Niklas. Han är Niello.

Visst kan jag så här i efterhand tänka att det var en väl svår start på vårt samtal, att ställa frågan som jag gjorde. Men så blev det i alla fall; jag frågade vem som är viktigast Niklas eller Niello? Han stönar till, samtidigt som han ler och säger; åhhh börjar vi där? Det är ju skitsvårt att svara på. Sansar sig sedan och säger med ganska stor självklarhet; Niklas antar jag. Niello är bara en liten del av dygnet. Och där börjar vårt samtal.

Vi konstaterar snart att det blir fel att prata om Niello som en egen person, även om han från början skapades som en slags persona. Artisten, han som stod på scen, hade ett androgynt uttryck i både kläder och smink, och glitter på tungan, det var han som var Niello. Nu är Niklas och Niello en och samma. Kanske handlar det om mognad. Kanske om något annat. Men 2011, när Niklas släppte den första låten som Niello såg världen annorlunda ut. Inte minst den svenska pop-hip-hopscenen, som var den han ville erövra då.

Han hade en önskan om att vara någon som gör saker på ett nytt sätt. Utmana lite. Att göra det som Niklas Grahn gick inte, det låter bara för tråkigt menar han. Något annat behövdes och han gick till ordboken. Valet föll på det ord som var närmast Niklas som samtidigt lät coolt. Ordet var niello som är en slags graveringsteknik med svarta kopparmönster i silver.

För att hålla reda på vem den där personan var paketerade han sig själv. Skapade en slags lathund att luta sig mot i intervjuer, framträdanden och i stort. Det blev svart och silver i scenkläder och visuell identitet. Han bestämde sig för att det var så Niello såg ut och i det kom även idén med paljetter på tungan. Det var coolt. Kombinationen hiphop och paljetter kändes spännande. Nytt.

Problemet var bara att paketet Niello var ganska långt ifrån Niklas vilket gjorde att det till slut la krokben för honom själv.

– Jag har insett att det bara är en sida av mig. En sida som jag förstärkte och kryddade lite. Någon som jag ville skulle framstå som lite mystisk, vilket är ironiskt för jag är inte det minsta mystisk. Det ger mig helt enkelt inget längre att ikläda mig den där rollen. Dessutom gjorde jag det mycket för att jag tycker att det är viktigt att andra vet att man kan göra som man vill och vara som man vill. Man ska helt enkelt inte vara rädd för att vara sig själv.

Det där med att vara sig själv återkommer vi till flera gånger under vårt samtal. Vad är det egentligen? Vad är det man ska lyssna på liksom? Frågorna är Niklas egna. Och visst delar jag undran hur man egentligen vet vem man är.

Den här gången blir frågorna mest av retoriskt slag; vem man är och hur man vet det alltså? Han upplever att det är en sak han har fått höra så många gånger, och inte minst då i början, både inför intervjuer och scenframträdanden. Var bara dig själv. Då var det viktigt att vara den han ville vara. Han ville visa för kids att man kan vara vem man vill.

– Jag är mån om att andra ska ha det bra och jag tar ett stort ansvar för det. Jag vill sprida glädje. Niello skulle vara lite mystiskt men det blev tvärtemot mig själv. Det blev svårt att upprätthålla mystiken och mitt rätta jag lyste igenom så himla mycket. Det blev märkligt när jag kom in till en radiostation till exempel och skulle vara lite cool. Ville förmedla att jag kan klä mig precis hur jag vill, och i det där coola yttre så möts de av en kille som inte kan hålla tillbaka ett stort leende och hellre vill veta hur intervjuaren har det.

Han skrattar åt sig själv.

När det hände

2013 var Niellos år. Musiken hade funnits med som hobby och passion sedan högstadiet. Från början var det en grej han gjorde vid datorn eftersom kompisarna inte delade hans intresse för musik. På nätet hittade han ett forum, whoa.nu, där alla sorters hiphopfolk hängde. Rappare, producenter - Niklas likasinnade. På gymnasiet träffade han en kompis som också höll på med musik och genom forumet ökade cirkeln av människor att göra musik med.

Efter gymnasiet upplevde han att många andra la ner musiken, för att de haft det som en hobby. Niklas ville snarare varva upp och eftersom de runt omkring honom ville göra annat hade han inget annat val än att göra det själv.

På den vägen träffade han Tom Liljegren, som egentligen gjorde house. Men det var tillsammans med honom som Svett och inte minst Legenden - som, hur man än vrider och vänder på det, är Niellos största hit, kom till. Han minns att Toms känsla redan från början var att det kunde bli stort bara de fick rätt uppbackning. Och till skillnad från andra som Niklas hade umgåtts med var känslan att Tom visste vad han pratade om.

De gjorde en EP på fem låtar, som de skickade till olika skivbolag. Några hörde av sig, kallade till möte men hörde sedan aldrig av sig igen.

– Jag var 25 år och kände att nu är det kört. Jag väntade varje dag i tre månader på att de skulle höra av sig, men de gjorde ju aldrig det. Till slut fick jag en mailadress, från en kompis, till Andreas Håkansson på Warner.

Mailet skickades, Andreas hörde av sig och ville ha in honom på ett möte med en gång och sedan är resten historia. Det var helt brutalt, minns han. Efter det gick det snabbt.

" Det är ju egentligen allt jag har drömt om; Att jag skulle få skivkontrakt och att släppa något som många lyssnade på".

Legenden har över 31 miljoner streams på Spotify. Hur känns det?

– Som att jag gjorde det, så känns det. Jag är jätteglad för det? Jag är jättestolt över framgången med Legenden, men jag är stolt över allt jag släpper. Men just att det fick resultat för en gångs skull. Det är ju egentligen allt jag har drömt om; Att jag skulle få skivkontrakt och att släppa något som många lyssnade på.

Vad har legenden som andra låtar inte har.

– Den har en jävla kanonrefräng. Det är den som är allt. Det och en slags naivitet. Jag var oerfaren och den har något som inte är så genomarbetat. Den kom till mer på känsla liksom.

Naivitet, jag gillar det. Det enkla, sköna och okomplicerade i att göra saker utifrån känsla snarare än erfarenhet. Använda barnet i oss eller vad vi nu ska kalla det. Kanske är det just det som är att vara sig själv?

Vi dröjer oss kvar i naiviteten och konstaterar att det finns något vackert. Något skört i att göra saker på känsla, snarare än att vara skolad till det. Och troligtvis är det så med mycket i livet. När man tvingas förhålla sig till regler blir det mindre känsla och det, i sig, kan ta bort magin.

– Så kan jag känna med rap över lag, att jag inte har kvar det där naiva. Det gör att jag vill göra andra saker. Utmana mig själv på andra sätt så att jag får den där naiva grejen igen.

Naivt eller inte, han utgår alltid från texten och allt han skriver är på rim. Han skriver popmusik som en rappare och tänker att det finns något unikt i det. Texten är i fokus och han erkänner att han har lite svårt att släppa en text som inte är genomarbetad. Att inse att naiviteten inte ligger i det perfekta är en utmaning.

One-hit wonder?

Legenden gör honom kanske till något av ett one-hit-wonder. Kanske kommer han aldrig att få en så stor hit igen, samtidigt som det alltid kan bli nästa låt som slår.

– Man är alltid bara är en låt ifrån hiten, påminner mina mer erfarna kollegor mig om.

Och vi lever i en tid som är känslig för trender där det handlar om att ha rätt timing. Helst vara lite före, vilket faktiskt är omöjligt. Insikten om detta gör att han numera gör mycket musik. Säger att han har turen att jobba med en äldre herre på Universal, en från den gamla skolan, som har ett långsiktigt tänk. Han säger; gör tusen låtar.

- Då skrattar jag och gör så mycket jag kan, säger han.

Vilken av dina låtar skulle du helst vilja fick ett nytt liv?

Vinden är den bästa låten jag har gjort, svarar han nästan utan att tänka efter. Men jag vill ha dess fulla längd i så fall, säger han med eftertryck.

Skivbolaget älskade den men tyckte att refrängen var för lång för radio. Den måste kortas ner, sedan skulle den sitta. Niello hade inte samsyn, men kände att de här människorna kan sin sak och om det är så det vill ha det fick han rätta sig efter det.

– Det var känslomässigt laddat att släppa den, för att jag var så färsk ur ett jobbigt förhållande. Det var en äkta låt på många sätt, det var inte bara en story som jag skrev, utan det var på riktigt. Och refrängen jobbade jag med i tre månader, så det var lite surt.

Vinden floppade trots det skivbolaget sa den. Därför vill han att den ska få en ny chans.

Var det naiviteten som togs bort från den undrar jag.

– Exakt så! Jag är helt övertygad om att det är naiviteten som saknas nu. Vi gjorde en refräng som var för lång men vi gjorde det med känsla för att det skulle vara så.

Världens vanligaste kille

Han återkommer flera gånger till att han är vanlig. Han har inte några stora trauman eller sjukdomar som han har behövt övervinna. Han fick mycket kärlek under uppväxten. Han är en gift småbarnspappa som jobbar med rörligt material när han inte skriver låtar och står på scen. Han säger själv att han är rädd för konflikter, även det väldigt vanligt. Han älskar det han gör. Varje gång, och han har en positiv energi som smittar av sig.

Han skriver om sitt eget liv men kanske allra mest om liv han skulle vilja leva. Plockar och tar från lite av varje och så är det väl med alla som skriver böcker eller låtar. Det är sällan saker är hundra procent sanna, vilket som betraktare, kan vara bra att påminna sig om.

– Mina låtar beskriver något annat än det liv jag lever liksom, för mitt liv är väldigt vanligt. Jag är varken mystiskt eller speciell och kan fläka ur mig både det ena och det andra men i grunden är jag en helt vanlig kille liksom.

I manualen han gjorde för sig själv, där i början, stod inte att Niello var vanlig, han skulle vara något annat, någon som lever rövare och utmanar gränser, men så blev det inte riktigt konstaterar vi båda med ett skratt.

– Jag hade hört stories om andra artister och vilket rövarliv de levde och sedan kom jag med mitt lilla snällteam. Vi har haft så många efterfester som har varit raka motsatsen till det. Vi har försökt lära känna helt vanliga människor från olika hålor i Sverige. Vi har gjort ringen med dem, försökt komma dem nära vilket har slutat med att folk vi inte känner gråter och berättar att det har varit ett tufft år. Och jag älskar det.

Jag älskar det säger han en gång till, han som började med paljetter på tungan en gång för snart tio år sedan. Han som har förstått att det där snälla är det som gör honom svår för skivbolagen att greppa, för att de inte tror att det är vad fansen vill ha.

Niklas sticker ut på många sätt för att han är som han är, har sagts om honom många gånger och jag kan bara hålla med.

Vad är hemligheten till det där glada, undrar jag.

Att undvika konflikter och att inte grubbla, svarar han. Att ta saker med en klackspark och att veta varför man gör saker. Han vet i grunden att han bara menar väl, då blir det enklare när det väl blir tokigt. Konflikträdslan har gjort att han övat på konflikter och i slutändan har det gjort honom än mer ärlig.

– Jag tycker också att det är en styrka att erkänna att man har fel. Det är inte så farligt att tillstå att man byter åsikt. Jag tror att världen skulle vara bättre om alla var bättre på att tillstå att de hade fel än att vi ska koppla det till svaghet att ändra åsikt.

Och uppväxten? Hur var den?

Jag visste inte hur jag skulle vara för att folk skulle tycka om mig, när jag var liten. Så är det väl för många som vill vara med i gemenskapen, man vet inte hur man ska bete sig Och när folk säger; var bara dig själv har man inte den blekaste om vad det betyder. Inte ens när man är vuxen. För mig hade det varit bättre om de hade sagt; var bara snäll. Ingen kan vara elak och taskig mot någon som är snäll och bryr sig om andra.

De vänner som finns kvar från barndomen, både från Malmö och Habo, har alla koppling till kyrkan. Inte för att han känner sig klar med huruvida han tror på Gud eller inte, men kyrkan var en stor del av uppväxten. Och fortfarande är det en självklarhet att be; tack gode gud för idag. Och oavsett om Gud finns eller inte så är det en bra grej att vara tacksam. Att säga tack!

– Jag är väldigt öppen. Och jag tycker om allt som är övernaturligt. Vet inte hur många avsnitt av det Okända jag har kollat på säger han med ännu ett skratt. Jag älskar sådant.

Och framtiden?

– Kombinationen som jag har känns så jävla balanserad och bra. Jag önskar att jag får ha det så här, göra musik och vara artist tills det inte känns roligt längre. Jag hoppas att jag får fortsätta att vara som jag känner mig; 27 forever and ever. Jag kan tycka att det är orättvist att det tar ett helt jävla liv att bli vuxen, att bli det man har drömt om, hitta den trygghet man har längtat efter. När den infinner sig är det som en blomma som slår ut över en natt och sedan börjar den vissna.

Jag kan se i spegeln att jag blir äldre och tycker samtidigt att det är orättvist för att det inte stämmer överens med den jag känner mig som. För även om jag blir äldre vill jag göra saker som jag tycker är kul. Drivas av lust, för det känns som att det är få förunnat. När jag inte tycker att det här är kul finns det massor av andra saker jag vill göra. Det handlar ju bara om att öva, säger han övertygande.

"Jag kan tycka att det är orättvist att det tar ett helt jävla liv att bli vuxen, att bli det man har drömt om, hitta den trygghet man har längtat efter".

Det där sista älskar jag, han får allt att låta så enkelt. Vill man göra något nytt är det bara att öva. Kan det vara så enkelt?

Och om han får drömma fritt, vilket han ju får har han lärt mig, är drömsamarbetet Daniel Adams Ray eller Oskar Linnros.

– Jag vet inga som är så duktiga, på att göra det jag vill göra, som de är. De finns alltid i bakhuvudet när jag gör min musik. Jag på väg åt deras håll, men jag är inte samma.

Att avsluta vårt samtal tar emot. Det har gett skön energi. Ett gott humör. Så oavsett om jag hette Daniel Adams Ray eller Oscar Linnros eller något annat namn med grunden i musiken skulle jag hugga direkt, tänker jag. På en invit till samarbete med Niello alltså. Att få jobba med denna glada, sköna, passionerade och vanliga person måste vara ett rent nöje.

Så tänker jag när jag går från vårt möte. Att hänga med honom är härligt.

När han är Niklas. När han är Niello.