Igår hände det igen...

Igår kväll hände det igen. Fast jag har bestämt mig för att jag inte ska. Att det inte behövs. Att allt är bra. Trots det står känslan bara där i givakt och kroppen stelnar till. Det är som om något inom mig vägrar att släppa taget om obehaget som kryper upp inom mig när jag hör en ambulans ljudande sirener. Jag fryser förvisso inte till is längre, men jag stannar upp och känner illamåendet komma krypande. För första gången tänkte jag igår, att det kanske är dags att jag skriver om det nu. Det har ändå gått så lång tid att jag klarar av det. Jag kanske till och med skulle må bra av det. Kanske även lära mig något av det. När det hände skrev jag inte en rad. Kanske tänkte jag; om det inte finns på Facebook har det inte hänt.

Det är rädsla och minnen och minnen om rädsla som tar plats i mig när ambulanser susar förbi. Som en slags förlamning. Jag tas tillbaka till den 8 december 2019. Den dag som jag två gånger, satt i framsätet på en ambulans. Där bak låg vår son, på en bår. Den första gången vid medvetande. Den andra gången, helt borta. Okontaktbar. Jag satt där i framsätet med rädslan över att jag kanske aldrig mer skulle höra min sons röst igen, som främsta sällskap. Det blev ganska ensamt.

Så här i efterhand är det just rädslan som är den svåraste att bli kamrat med. Att förstå. Att acceptera. För när vet jag att allt är lugnt? När kan jag känna mig lugn? Förvissad om att inget ont kan hända med mitt barn? Svaret på den frågan är ju; aldrig.

Vår son fick ett epileptiskt anfall. Först förhållandevis odramatiskt på en fåtölj hemma hos farmor och farfar. Sedan i badkaret hemma i lägenheten. Min man fiskade upp honom och höll om honom på badrumsgolvet medan jag ringde 112 och bad dem skynda sig, för att minuter senare ha fyra ambulanspersonal på mitt sovrumsgolv. På sätt och vis önskar jag att jag hade skrivit mer då, för att minnas tankarna och känslorna som var närvarande då. För att minnas vad som faktiskt hände. Nu har jag berättat min version så många gånger att det är den jag tror är sann. Men vad hände egentligen utanför den där skräckslagna mamman?

Det som med tiden har uppenbarat sig är nämligen en kontakt med den enorma rädsla som jag tidigare på allvar aldrig hade haft besökt av. Den där rädslan över att förlora ett barn. Mitt barn!

Redan tre månader senare satt vi vid frukostbordet en morgon då Olle tittade på mig och sa; jag har accepterat att jag har epilepsi men det tror jag inte att du har. Det hade han, då, helt rätt i. Nu har jag accepterat det. Åtminstone vill jag tro det. Nu är det som sagt bara rädslan och minnen och minnena om rädslan som ska hanteras.

Jag funderar fortfarande på om det är möjligt. Kommer jag att kunna släppa taget om de där bilfärderna genom ett kallt Stockholm i en ambulans med blåljus och sirener, med den iskalla rädslan i bröstet? Går det? Är även det som alla andra saker; vill man bara se dem, förstå dem och acceptera dem så kan man till slut neutralisera dem till att dela plats med allt det andra som är känslomässigt neutralt som står staplat i minnenas bibliotek?

Så många gånger som tårarna har bränt i ögonen när jag tänk på den där kvällen och natten. Så många gånger min son har tittat på mig och sagt; du behöver inte börja gråta nu, när vi på något sätt blivit påmind om det tuffa som hände. Så många gånger som jag har velat försvara mig mot hans förmaning om att jag inte behöver gråta; med att jag kanske vill gråta. Jag kanske behöver gråta för att det blir för trångt i mitt bröst annars. Jag orkar inte härbärgera alla de här minnena och rädslorna. Jag älskar dig till döds underbara unge! Det må vara en sak att få epilepsi, men det är en annan sak att vara mamma, stå bredvid och titta på och vara rädd för att tvingas möta morgondagen då barnet har slutat att andas. Men det har jag aldrig sagt. För jag har intalat mig att det inte handlar om mig. Och det gör det ju inte heller, åtminstone inte epilepsin. Rädslan är min, och det är den som handlar om mig.

Det är den jag behöver hantera så att jag inte blir en mamma som kväver mina barn. Som begränsar dem. En som vill vaddera dem med skumgummi och flytvästar på alla kroppsdelar så att de aldrig kan skada sig. En sådan mamma varken kan, eller vill jag bli. Det är bara det att jag älskar dem så förtvivlat. Och någonstans i de här orden gör sig lektionen påmind; föräldrarnas stora kluvenhet är att veta att det är i utmaningarna och motgångarna som vi växer som människor. Att samtidigt vilja att våra barn ska gå igenom livet utan utmaningar och motgångar. Och ytterligare någonstans här förstår jag att även jag växer av utmaningar. Till och med när de allra mest tar plats i mina barn. Och spiller över i någon slags förlamande skräck i mig.

Det var ändå en klok tanke som tog plats igår. Den som sa att jag kanske skulle skriva om det. Det där som hade blivit en snöboll inom mig, som vuxit sig större och större och nu när jag sitter här med orden blir rädslan mindre. Acceptansen större, om än inte komplett. Min rädsla är väl som de flesta andra föräldrars. Den finns där, vi är alla rädda för att förlora ett barn. En del av oss får möta verkligheten i den rädslan. Andra slipper. Hittills har jag mina barn i behåll. Min förhoppning är att det förblir så.