jag fick ett brev

Jag fick ett brev. Ett brev som jag får erkänna, att jag, egentligen, aldrig hade trott skulle hamna i min brevlåda. I brevet stod det att de bilder som man tagit på min senaste mammografi inte vara tillräckliga för ett säkert utlåtande och att jag behövde komma in för kompletterande bilder. Det spred sig en slags svart skräck i magtrakten på mig. Vad står det egentligen? Misstänker de att jag har cancer!?

Tacksamt noterade jag att tid för kompletterande undersökning bokats in för mig redan fem dagar senare. En undersökning som beräknades ta en och en halv till två timmar.

Jag har kommit en bit med mig själv ändå. Den biten som gjorde att jag inte bara sköt det där brevet, ifrån mig. Jag tog det på det allvar jag kunde och försökte att förhålla mig till fakta. Det vill säga just nu vill de komplettera med några ytterligare bilder. Trots det trängdes tårarna i mina ögon när jag ringde min man.

Vill du att jag följer med dig älskling? frågade han.

Omedelbart svarade jag ja, för att sedan komplettera med; eller nä, du får inte det. De rekommenderar att man kommer ensam på grund av corona.

Skit i det, svarade han. Det står inte att jag inte får! Det står att det är en rekommendation. Om du vill att jag följer med, följer jag med.

Mitt svar kvarstod. Jag ville ha sällskap. Jag som har så svårt för att be om hjälp. Jag som inte vill vara till besvär. Vara i vägen. Tränga mig på. Jag bad förvisso inte om hjälp, men jag tackade reservationslöst ja när den erbjöds.

Den där dagen grät jag. Av rädsla, av oro och av tacksamhet över att jag inte tackat nej till hjälp. Jag gömde mig i mörkret på en biograf och grät ändå mer. Det var skönt. Jag hade tagit emot den hjälpande hand som Gustav sträckt ut.

Jag är inte oroligt lagd brukar jag berömma mig med. Får erkänna att jag inte längre vet om det är sant. Det var kanske sant. Men i takt med att barnen blivit större och även varit mål för sjukdom och ett par traumatiska ambulansfärder, är jag kanske mer oroligt lagd nuförtiden än jag vill tillstå. Jag vill samtidigt inte låta oron ta överhand, det tjänar ju inget till. Någonstans i tankar om meningen med livet tänker jag att oro ligger på motsatt sida av det där med att lära sig att leva med ovisshet. Men det tar vi en annan dag.

Dagarna som gick mellan brevet och undersökningen oroade jag mig. Och grät. Oroade mig inte och pratade ur mig med en väninna.

Jag roar mig periodvis med att se om den gamla serien Sex and the city. En serie som jag har kommit att se på som en fantastisk berättelse om kvinnlig vänskap. I ett avsnitt får Samantha bröstcancer, och de andra tre gör henne sällskap till sjukhuset när hon får cellgifter. De pratar, skrattar och äter isglass tillsammans. När jag såg det avsnittet första gången för säg; femton arton år sedan tänkte jag att de var lyckligt lottade som hade väninnor som fanns där när livet inte var så glatt. Då trodde jag att jag skulle gå igenom det själv om det hände mig. Så liten tilltro hade jag till mig själv, mina vänskapsrelationer och uppenbarligen även min förmåga att bli älskad och uppskattad.

När brevet hade kommit behövde jag inte tänka länge förrän jag insåg att jag, utan att tänka efter, har åtminstone fem väninnor som, utan att jag bad dem om det, skulle följa med mig till sjukhuset och sitta med mig genom eventuella cellgiftsbehandlingar. Oavsett coronarestriktioner. De skulle finnas där och skratta och gråta med mig. Helt obett. De skulle, kanske i ännu större utsträckning göra det, om jag bad dem. För de vet att jag har svårt med det.

Nämnde mina tankar för min man om vänskap och tacksamheten inför insikten. Inte bara att jag har människor som betyder mycket för mig. Jag betyder också mycket för dem. Ja, svarade han. Du har även ett antal snubbar som skulle göra detsamma för dig. Och det har han rätt i.

Några dagar senare stod jag med ett hoppressat bröst i den där röntgenapparaten. Tänkte ”in med magen och ut med bröstet” så att rätt slags kroppsdel skulle pressas ihop. Min man satt utanför och väntade. Lyfte armen så att bilden skulle bli bra och tänkte; det här är helt surrealistiskt. Här står jag. Vad kommer jag att skriva om den här stunden när den väl har passerat? Skulle jag skriva att jag stod där lyckligt ovetandes… Eller skulle jag skriva att jag lärde mig något? Kanske skulle jag skriva både och.

Efter de där bilderna gick vi vidare till ett rum där en läkare gjorde ett ultraljud på mina bröst och mina armhålor. På ursprungsbilderna hade man sett en förstorad lymfkörtel i vänster armhåla som man inte hade sett förut. Den skapade ”oro” även hos läkarna vilket gjorde att jag fick ett brev.

Efter en stund sa läkaren; dina bröst ser jättefina ut. Du är frisk. Du har ingen cancer! Vi behöver inte ta några prover. Ikväll kan ni dricka champagne.

Är du helt säker på det, undrade jag?

Ett hundra procent, svarade hon.

Tydligen är det inte helt ovanligt med förstorade lymfkörtlar ibland. Jag misstänker att jag inte är ensam om den här utvägen på det där ovälkomna brevet som ibland dimper ner på våra hallgolv.

Vi gick därifrån, tårar brännande i ögonvrårna, hand i hand, tacksamma över vår utgång, min man och jag. Min man pussade mig och sa; vi ska vara tacksamma älskling. Många sitter därinne och får ett helt annat besked idag. Och det har han rätt i.

Har livet något att lära oss i alla svåra stunder vi ställs inför? Ja, jag vill tro det. Men vad vet jag, för att citera en klok kvinna jag känner. Jag vet bara att det där brevet fick upp ögonen hos mig om hur älskad och uppskattad jag är bland de av mina väninnor som jag ändå delade brevet med. Jag ville inte oroa människor i onödan, så skaran av invigda var liten. Väldigt liten. Jag lärde mig att oro faktiskt kan vara okej. Att det kan vara skönt att få se hur det skulle kunna bli om jag blev sjuk. Hur många som skulle påverkas och hur de skulle bry sig om mig och mitt tillfrisknande. Döden var jag inte rädd för. Bara guppet i vägen framåt. Och att tvingas brytas ner, för att sedan bygga upp.

Men mest av allt lärde jag mig att nakenheten inför att be om hjälp, eller att ta emot hjälp är fint. Att det är värdefullt att dela. Det blir lite mindre då. Lite mindre otäckt. Och lite tryggare. Lite mindre ensamt.

Vad det gäller Sex and the city kanske jag känner mig mer som Samantha idag än på väldigt länge. Förr ville jag inte tänka att jag var som hon. Hon var väl promiskuös i min smak. Men ju mer jag tänker på henne inser jag att fler borde vara som Samantha. Hon tar ingen skit. Hon njuter av livet och hon blir arg på sina väninnor när de förminskar sig själva, och inte minst när någon annan förminskar dem. Hon står upp för sina vänner i vått och torrt. Hon gråter och reser sig och lär sig till slut att älska andra som hon älskar sig själv. Och hon förstår att allt inte behöver genomgås på egen hand.

Sådan är jag gärna.