sjung högre...

Det är mer än två år sedan nu, som hon dog Jenny. Sista gången jag träffade henne pratade vi om livet. Hur vackert och smärtsamt det kan vara på samma gång och att vi skulle mötas igen på min bokrelease. Så blev det inte. Jenny var för sjuk då. Och några månader senare var hon död.

Hennes begravning är något av det vackraste jag har upplevt. En in i minsta detalj vackert regisserad kärlekshandling till sin man, sina barn och till alla oss andra som fyllde Saronkyrkan, den där sensommarfredagen. Varenda sång hade hon valt själv. Varenda musiker. Bilden på henne själv vid kistan; hon tyckte att hon var snygg på den bilden. I sorgens djupa famn, finns små ögonblick av skratt, och Som en bro över mörka vatten, ska jag bära dig. Känslan som fyllde mig där och då var kort och gott; tack för glädjen Jenny. Och för påminnelsen om den samma.

När jag lämnade kyrkan efter begravningen var det ändå tonerna av Håkan Hellströms Sjung högre som ekade allra högst i mina öron. Och i min kropp för den delen.

Sjung starkare och sjung högre

Och sjung bort mörkret

Du kan sjunga alltid

Så länge solen inte går upp fyrkantig

Så länge du finns på jorden

Sjung högre

Där och då lovade jag mig själv att göra precis just det. Sjunga högre. Att sluta upp att skämmas över den jag är. Att upphöra med de kritiska rösterna på mig själv och det jag upplever att jag inte har uppnått. Att älska mig själv och ge mer av kärlek till min omgivning. Upphöra med ursäkterna för varför jag gör och inte gör. Sluta upp att tona ner mej själv. Visa min vackra ögon. Vara snäll och kärleksfull mot min kropp som har fått utstå så mycket kritik. Kort och gott sjunga högre. Inte bara för min skull, utan även för Jennys. För hennes röst har tystnat. Hon fanns inte längre på jorden. Men det gör jag.

Den senaste tiden har jag hört om flera personer som liksom slutat upp att leva för att någon som står dem nära har dött. Jag har i ärlighetens namn inte förstått logiken i det. Att sluta upp att leva för att den man älskar inte längre har ett liv, känns så slösaktigt. Så totalt bortkastat liv. Jag tänker att livet är till för att levas, inte för att överlevas. Och om någon vi känner lämnar jordelivet, det som vi skulle beskriva som ”för tidigt” är det då inte vår förbannade skyldighet att leva för oss båda? Eller åtminstone anstränga oss till vårt yttersta för att leva våra egna liv och inte låta rädslan eller sorgen göra oss levande begravda.

Visst kan sorgen drabba oss och göra oss rädda. Ledsna. Till någon som vi inte var innan vi förlorade den vi älskar. Och visst har vi rätt att sörja våra älskade. Jag tänker bara att ingenting kan få dem att börja leva igen. Ingenting annat än att vi delar våra minnen av dem med andra. Att vi berättar att de har funnits. Att de har berört oss. Att de gav oss kärlek och tröst och kanske även ibland gjort oss ledsna.

När min gode vän Olle dog för några år sedan sörjde jag honom tungt och länge. Efter några månader kom han till mig i en dröm och sa; du ska inte vara ledsen över att jag inte lever längre, Emma. Du ska glädjas över att jag har levt. Och den drömmen vände verkligen på perspektiven. Jag kan fortfarande höra hans röst inom mig när jag har ett problem som jag vet att han hade haft kloka lösningar på. Och någonstans inbillar jag mig att jag inte hade hört den rösten om jag hade begravt mig själv med honom.

Så sjung bort det kanske dåliga samvetet att det var den som fick gå och du som fick vara kvar. Sjung bort sorgen och smärtan och låt ekot av kärleken till den du förlorat ljuda högst.

Sjung när hjärtat lider

Sjung även om det brister

Sjung när tårarna rinner

För du bär en röst. Använd den. Sjung högre!

Visst har jag haft dagar då jag har glömt mitt löfte till Jenny. Dagar då jag inte har sjungit så högt, eller ens alls. Men någonstans i mina dagar, mitt liv, påminns jag förr eller senare om de där orden; Så länge du finns på jorden. Sjung högre.