Ska man ta folks pengar ska man använda de pengarna effektivt.

- perspektivintervjun -

Ett samtal med Skattebetalarnas VD Christian Ekström – om skatter, litteratur, frihet och det glada åttiotalet som en god grogrund för fria idéer.

Varför blir man VD för Skattebetalarnas förening, undrar jag. Först kommer en skämtsam kommentar om att det borde jag egentligen fråga hans styrelse om men sedan tar han oss raskt tillbaka till åttiotalet. Den tid då han var ung, gick på högstadiet och nya intressen och funderingar tog plats. Högstadiet är en sökande tid för många, så även för Christian, som någonstans under högstadieåren gick från att ha varit en matematikintresserad pojke med näsan i en serietidning, till att även intressera sig för politik och skönlitteratur. Måhända en pubertal grej, men det är ju i den åldern man förändras som människa och åttiotalet var ett kul årtionde att växa upp under, konstaterar han.

Det var egentligen hans första sommarjobb som fick honom att inse att det där med skatt

faktiskt är en fundamental maktfråga mellan stat och individ. Frihet hade och har han alltid vurmat för, i hans fall frihet från… men när första löneutbetalningen kom blev det uppenbart hur fördelningen mellan det som gick till honom själv och det som staten tog i form av skatt, såg ut.

Det är här jag på sätt och vis önskade att jag satt med den sextonårige Christian framför mig, för hans förklaring är så tydlig, genomtänkt och på sätt och vis klockren när han pratar om det som sedan kom att bli hans arbete. Hur hade hans sextonåriga dito uttryckt det han nu säger, när han säger att skatt fördelar makt? Såg han det på samma sätt då? För honom är nämligen frihetsfrågan fundamentet. Det vill säga, om man ska ta andra människors pengar då måste de pengar man tar ut, gå till verkligt gemensamma saker och hanteras med största försiktighet.

– Som det är nu tar staten ut pengar till saker som jag är tveksam till, säger han. I en demokrati är det en ständigt pågående fråga och det är min uppgift att berätta att de här pengarna delvis används till fel saker och delvis på fel sätt. Sedan finns det självklart vissa skattepengar som används till precis rätt saker och på precis rätt sätt.

Hans utgångspunkt är alltså frihet från, det vill säga att slippa att någon annan påverkar ens liv, det som kallas negativ frihet. De som står på vänstersidan har ett positivt frihetsbegrepp, alltså frihet till... Man ska vara fri att välja vilken utbildning man vill oavsett hur de egna resurserna ser ut, man ska ha en bra standard även om man till exempel är arbetslös. Det är kort sagt två olika sätt att se på frihet. Att själv få välja vad man vill göra med sina egna pengar är återkommande i vårt samtal och en tydlig röd tråd i det som är Christians jobb.

Men tillbaka till åttiotalet, då grunden lades för de värderingar som ännu följer honom. Hans beskrivning av åttiotalet fick mig att le:

– Åttiotalet var ju speciellt! Det var en rolig tid även om man var ung. Det fanns en enorm liberal frihetsrörelse där Hayeks idéer påverkade politiken, inte minst i Storbritannien och USA vilket blev en tydlig kontrast till Sovjetunionen. Det var en glad era mot en fond av hotet om kärnvapenkrig; spralligt, färgglatt och stora axelvaddar. En attityd som även avspeglade sig i politiken. Allt blev möjligt. Även i konsten och musiken är åttiotalet glatt som fan. Fokus låg på självförverkligande och på individen.

Åttiotalet var också det årtionde då MUF var som störst. Det är med mycket självinsikt och kanske även en gnutta ironi, vi samtalar om unga politiskt engagerade under den här perioden. Christian konstaterar att folk som höll på med politik ansågs ganska töntiga, men kanske var MUF platsen där de aningens coolare människorna samlades. MUF ansågs inte vara fullt av lika många bokmalar som FPU (dåtidens LUF) och i SSU spelade man mest innebandy. Jag ler och tänker; kanske ser det fortfarande likadant ut? Vad vet jag.

En första lön och reflektioner över hur lite vi som arbetar faktiskt får behålla, låg till grunden för ett samhällsengagemang som har hållit i sig sedan dess. Kanske var det då inte så konstigt att Christian engagerade sig i MUF.

– Det var helt enkelt där det erbjöds bäst motstånd i den frihetsrörelse som jag gjorde under den tiden. Det var en bred ”kyrka” med fokus på idéer. På den tiden blev jag på sätt och vis mer och mer radikal, där jag tyckte att frihet från allt var okej.

Då jag tidigare inte har reflekterat över förhållandet till skatt som ett samhällsengagemang, blir jag nyfiken på hur han resonerar om det.

– Eftersom jag inte är anarkist tror jag att vi behöver ha skatter, säger han. Men höga skatter skapar ett mått av tvång, givet att skatt tas ut ofrivilligt och i slutändan med hot om fängelse om man inte betalar sin skatt. Utöver det, är det ett sätt att fördela eller ta bort makt från individer, om du så vill. Då blir min slutsats att om man tar pengar från någon annan, är det viktigt att det går till verkligt gemensamma saker och hanteras med största försiktighet och omsorg. Som det ser ut nu, tar man pengar som används till saker som är tveksamma och man är inte sällan slarvig med hur de används. Andras pengar ska användas på rätt sätt, till rätt saker och så effektivt som möjligt. Det är inte svårare än så, konstaterar han.

”Det grundläggande för mig är, att om man tar pengar från någon annan är det viktigt att de går till verkligt gemensamma saker och hanteras med största försiktighet och omsorg.”

Han är rapp och pratar mycket. Jag undrar hur han skulle uppfatta sig själv om han stötte på sig själv på en fest?

– Fan vad han pratar! svarar han snabbt utan att tänka efter.

Säger han vettiga saker? undrar jag. Nä, han pratar nog mest. Man får inte en syl i vädret…

Kanske har han rätt i det. Samtidigt möts vi för att jag är nyfiken på honom, inte bara på hur han ser på sitt jobb utan även vad som finns bortanför kostymen och de vassa argumenten för varför skatt bör vara lägre och på det sättet ge oss svenskar större valfrihet att göra vad vi vill med våra egna pengar. Och vår tid.

Litteraturintresset går inte att ta miste på. När vi pratar om en drömdag, består den i ett besök på valfri boklåda för att där välja ut något riktigt bra att läsa. Åh… att få sätta tänderna i något som är en riktigt stor läsupplevelse; Frans G Bengtssons Röde Orm, Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg eller Thomas Manns Huset Buddenbrook. Stor litteratur… att få ägna sig åt en god bok i total ensamhet under flera timmar, utan att avbryta för något annat än att möjligtvis sätta på en ny panna kaffe, är en extrem lyx anser han.

Även om jag delar hans vurm för litteratur är jag nyfiken på varför den är så betydelsefull för honom. Alla är vi ju olika. Vi kommer in på renässansmänniskan och att det är viktigt att inte bli för enkelspårig. För Christian är en bred kunskapsbas något självklart och att kunna tillgodogöra sig konst i någon slags vid bemärkelse, anser han är viktigt för att utmana sitt intellekt. Inte minst för att öka sin inlevelseförmåga. För honom är det viktigt att hålla hjärnan i trim för att kunna tillgodogöra sig ny kunskap, i alla delar av livet.

– Sen är det ju roligt att läsa också! Även skräplitteratur, vad det nu är. Det är ju nästan som att meditera. Jag-fokuset minskar när man stiger in i någon annans värld.

Han försöker att vara en bra kulturkonsument även om just det har blivit lidande de senaste åren med mycket jobb parallellt med småbarnsår. Nu är kulturen på väg tillbaka i livet på lite bredare front och tiden för böcker, teaterbesök och musik är större.

Vi kommer tillbaka till det där med inlevelseförmåga som något engagerande och att det i grunden är det som är en stor del av konstens roll; att få inblick i hur människor som man till vardags inte identifierar sig med, fungerar. När vi låter litteraturens karaktärer ta plats i oss, som till exempel en SS-officer, ökar det förståelsen för hur människor kan agera både orimligt och vidrigt, resonerar han. Även hjältesagor är viktiga eftersom modiga och rådiga människor inspirerar. Att ha en grundförståelse för det som skulle kunna kallas en universell mänsklighet. Därför är det viktigt att konsten får experimentera och testa nya saker för att vi som betraktar den, eller tar del av den på annat sätt, ska öka vår inkänning och förståelse för hur andra människor fungerar.

Även om det är i samtalet om litteratur och renässansmänniskan som vi går som djupast, finns det så många fler saker om det där med skatt som samhällsengagemang som jag vill ha svar på. Hur hög skatt är det okej att betala och vilka områden är rimligt att vi lägger de gemensamma pengarna på? Även här kommer svaret snabbt, jag misstänker att jag inte är den första att ställa frågan till honom; den om inom vilka tre områden som han tycker att skatt är helt rimligt.

Det är ”superduper-enkelt”; inre försvar, det vill säga polis, yttre försvar, som i militärt och domstolar. Sedan nämner han infrastruktur och grundutbildning som för många är självklarheter. Efter det, är det en fallande skala där trossamfund och så kallade frivilligorganisationer är det första som han tycker att man kan dra ner på. Han är ganska säker på att vi skulle få en alldeles naturlig rörelse om vuxna människor fick behålla mer av sina egna pengar. Då kommer vi att vilja betala för våra egna fritidsintressen, förkovran och även vår egen vård, menar han. Det i sig skulle ge mer över till det gemensamma för att täcka operationer för cancersjuka barn, som är det som hans meningsmotståndare inte sällan tar som ett exempel på något som skulle bli lidande om vi sänkte skattetrycket i Sverige. Tillgänglig och god vård för barn, är väl kanske det sista som även de mest förhärdade nyliberaler skulle vilja dra ner på. Och han är alldeles övertygad om att alldeles för mycket nu hanteras i offentlig regi.

Kanske fixerar jag mig vid siffror men nog vill jag ha en siffra på vad som är en okej skattenivå. Christian börjar med att konstatera att skatten ska sänkas på bred front. Här börjar jag fundera över om han kommer att ge ett sådant där klassiskt politikersvar, där man egentligen inte riktigt vet vad svaret är, eller om han ska bli konkret. Han svarar med att konstatera att om skattetrycket skulle halveras, skulle inte tillräckligt många brinna för skattefrågan längre för att vara med i Skattebetalarnas Förening. Så om du gör ditt jobb riktigt bra, säger jag, så kommer du att bli arbetslös.

– Det är min ambition, svarar han insiktsfullt.

Men siffran då, tänker jag fråga när han säger att grundinställningen är att vi ska sänka skatten. Vi kan inte göra revolution över en natt, vi ska ta skattesänkningarna steg för steg och ta ner skattetrycket till snittet i OECD som ligger på 35 procent, vilket enligt honom är en rimlig nivå. Idag ligger den på ungefär 43 så det är 7 procent ner som gäller. Det är där skattetrycket ligger i andra väl fungerande länder som till exempel Nederländerna. Väl nere på 35 procent skatt kommer mer att få betalas av medborgarna själva, vilket han inte ser som konstigare än att han betalar för sitt eget gymkort och sitt Netflix-abonnemang. Det handlar ytterst om makt över sitt eget liv och de pengar som man har tjänat på eget arbete, risktagande och slit.

– Att jag ska få behålla mer av dem är en moralisk och principiell fråga. Det finns många goda exempel på välfungerande länder som har ett lägre skattetryck än vad vi har. Vi behöver ju inte härma någon annan, vi skulle kunna plocka russinen ur kakan och lära av andras goda exempel.

Många tror att vi betalar ungefär 30 procent i skatt. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att det är svårt att få bra översikt över hur mycket man faktiskt betalar i skatt givet att mycket är dolt. Arbetsgivaravgifter och moms till exempel. Och hur skattepengarna används är inte alldeles glasklart för folk.

"Ge hela svenska folket en nettolönelyft 30 procent och ta dem sedan direkt, då tror jag att vi kommer att ha en helt annan skattedebatt".

Det är arbetsgivaravgifterna han tycker mest illa om för att de slår mot alla. Dessutom är de dolda; de allra flesta människor vet inte att de, utöver den inkomstskatt de ser på sin lönespecifikation, betalar drygt 30 procent till i skatt på sin lön. Han tycker att vi i stället för att sänka arbetsgivaravgiften, bör börja med att göra den synlig.

– Ge hela svenska folket en nettolönelyft 30 procent och ta dem sedan direkt, då tror jag att vi kommer att ha en helt annan skattedebatt. Just att den hålls hemlig gör mig riktigt upprörd.

När vi nu är inne på specifika skatter, undrar jag självklart om han tycker att det finns någon skatt som saknas. Kanske förväntar jag mig ett skratt från honom som verkar för att sänka skatterna, men svaret blir att han tycker att det skulle förenkla saker om vi hade en global koldioxidskatt. Om det är så att utsläppen gör att vi har en eskalerande växthuseffekt, så är det bra att reglera det och prissätta vad de här utsläppen kostar oss andra. Det ska vara tydligt vad det är som beskattas. Det vill säga koldioxidutsläpp och inte bilar.

Samtalet rör sig vidare mot punktskatter, något som han inte heller gillar. Alla skatter försämrar ekonomins funktionssätt. Arbetsdelning är genialt, det vill säga om jag byter mitt bästa mot ditt bästa då blir vi alla rikare. När det kommer till punktskatter är tanken oftast att man ska kompensera för de sekundärkostnader som uppstår givet ditt eget agerande. Argumentet för punktskatt på till exempel cigarretter är att om du röker, ska du bära de kostnader som i förlängningen belastar det gemensamma. Det är i alla fall det man säger. Problemet är att det som regel blir moraliserande och då är det bättre att reglera det på annat sätt. Om man inte tycker att människor ska röka är det bättre att man är ärlig med det än att man tar ut hög skatt på deras beteende.

– Hittills har ju ingen tänkt på att beskatta aktiviteter som bergsklättring eller fotboll som på många sätt är en samhällsekonomisk katastrof.

Vårt samtal börjar lida mot sitt slut. Jag har fortfarande massa frågor jag vill ha svar på. Som när han gjorde något nytt senast?

– Jag har börjat intresserat mig för modern konst som tidigare känts svårförståeligt. Det utmanar mig. Skapar ett skönt skav säger han.

Om han tvingas att kittla sin egen renässansman vad gör han då? Återigen kommer svaret snabbt:

– Skriver, det är det som kommer allra enklast.

Drömmen om att skriva en roman en dag, finns. Han medger med rimlig självinsikt att han dessvärre är dålig på att musicera och att han alltid varit usel på att måla, teckna eller gestalta i färg och form. Han är helt enkelt både dålig och dåligt utvecklad på just det.

Vad är en sak som inte så många vet om dig?

Att några av hans gymnasiekompisar som spelade i band frågade om han inte kunde blir deras sångare. Sin tonårshybris till trots, tackade han nej till erbjudandet, blev manager till bandet som han gav namnet Pistoler och violer. Ett namn han är stolt över fortfarande.

– Jag har helt enkelt varit en hang around i rockkretsar, medger han generöst och jag anar viss ironi.

Och var finns din drivkraft?

– Jag har ett stort patos i samhälls- och frihetsfrågorna, som grundar sig i rättvisa. Ska man ta folks pengar ska man använda de pengarna effektivt. Han blir frustrerad när man tar massa pengar som används på ett dåligt sätt. Respekten för andras egendom och för andras liv är viktig. Man ska lägga sig i folks liv så lite som möjligt.

Och om du så här till sist skulle sammanfatta din inställning till skatt, vad vill du säga då?

– Du kan bara ta folks pengar en gång. Så var ärlig med vad du vill göra med de pengar du tar. Skattepengar är inte manna som faller från himlen.