Tankar om en internationell kvinnodag

Häromdagen var det Internationella kvinnodagen, då skrev jag den här texten. I ilska och frustration. Huruvida det är en internationell kvinnodag idag eller inte, spelar inte så stor roll. Den här texten kan nog behöva både skrivas och läsas även andra dagar.

Den morgonen blev jag nämligen väldigt arg. För att inte säga skitförbannad. Återigen hade Försvarsmakten köpt förstasidan på morgontidningen, och visade, stolt måste jag anta, upp en kvinna i flygvapnets befälsuniform med rubriken ”Klassiskt kvinnogöra”.

Jag blir så arg att jag nästan börjar gråta. Hur vi än vrider och vänder på det kan det inte anses vara klassiskt kvinnogöra att vara befäl i flygvapnet! Det är inte klassiskt mansgöra heller, vill jag genast tillägga. Det är möjligtvis klassiskt militärgöra, även om jag misstänker att vi behöver tratta ner det ytterligare för att bli så nyanserade som jag tycker att man behöver vara när man uttrycker sig på det viset.

Ilskan är fortfarande påtaglig när jag öppnar upp tidningen. Ledarsidan är ett uppslag med rubriken ”Ryssarna använder massvåldtäkt som vapen”. Uppslaget rymmer en intervju med en ukrainsk kvinna, som på inget sätt har med innehållet i den här texten att göra.

Rubriken får mig, i förstasidans sken, att undra; vem är det de kvinnliga soldaterna våldtar i krig? Är det de manliga civila. Eller vilka?

För om jag ska tro Försvarsmaktens annons är att vara soldat, klassiskt kvinnogöra, och alla vet att våldtäkt är en fruktansvärd del av allt för många krig. Och det är soldater som utkämpar krig, inga andra.

Så kan man inte tänka, jag vet att många tänker och känner så. Men jag undrar; hur ska jag tänka då? Och missförstå mig inte; jag har inga problem med att kvinnor vill vara militärer och trivs med det. Tvärtom, jag tror att det är bra. Men att vara militär är inte klassiskt kvinnogöra, hur vi än vrider och vänder på det.

Det den där annonsen talar om för mig är att kvinnor är okej när de agerar som män. Inte när de är kvinnor. För om vi ska prata om klassiskt kvinnogöra så ligger att föda barn nära till hands. Att vara ett närande, omvårdande och fruktbart inslag i samhället.

Kanske är det mest språkbruket jag vänder mig emot, men det skaver ändå. Om vi nu vill lyfta fram kvinnor på internationella kvinnodagen, varför är det inte förskollärare, sjuksköterskor och mammor som lyfts upp i annonserna!? Det som är klassiskt kvinnogöra på riktigt. Och vi behöver göra det utan värdering.

Vi behöver lyfta diskussionen om manligt, kvinnligt till att handla om maskulint och feminint. Om människors lika värde. Att ingen är bättre än den andra, att vi behöver varandra, och att vi måste vara fria att göra det vi själva vill.

Jag blir ärligt trött när Försvarsmakten, ännu en gång, lyfter upp krig som ”typiskt tjejer” och ”klassiskt kvinnogöra”. Jag är kvinna, definierar mig som kvinna och är i det närmaste pacifist. Jag blir förbannad av en så ogenomtänkt och dum rubrik. Och återigen, jag har inga som helst åsikter om vad individer väljer för yrken. Varken män eller kvinnor, men att säga att krig är klassiskt kvinnogöra, det är faktiskt bara arrogant, oreflekterat och dumt!

Om vi vill jämställdhet på riktigt och vill lyfta fram kvinnor för att de är viktiga. Ja, då behöver det göras på annat sätt. Ett som inte utgår från en mansvärld där kvinnor nu får vara med. Varför ska vi alla förväntas vilja samma sak? Varför är individen så himla farlig? Det är det jag inte förstår. Och varför utgår vi fortfarande från att mannen är norm? Det är 2023!

Jag vill fortsätta att slippa gå ut i krig, för att jag tycker att det är dumt. Jag vill fortsätta att älska mina barn från mitt varma mammabröst. Och jag vill fortsätta att köra fort i vår bil som är så ”köttig” att jag gett den smeknamnet k*ken – för att det känns som att jag har en sådan när jag kör den. Jag vill helt enkelt vara jag, oavsett om det anses vara klassiskt mansgöra eller kvinnogöra.

Snälla, sluta upp att dra oss alla över en kam och kom med något bättre sätt att berätta att kvinnor är viktiga i försvaret, vilket de självklart är! Att kvinnor har en självklar plats i alla rum, på samma sätt som män.