Vanlighet -en ny folkrörelse?

På min dators skrivbord har jag ibland en bild på en liten flicka med rufsigt hår, röd virkad kofta och en rosa tyllkjol. Hon dansar barfota på en strand som det sexåriga barn hon är. På bilden läser jag; I live in my own little world but it’s okey, they know me here.

Kanske är det så med mig också – att jag lever i min egen värld. Men den senaste tiden har jag umgåtts med en alltmer högljudd tanke på att vi har tröttnat på yta. Vi har kommit till en punkt i vår civilisation där vi är beredda att lägga ner våra masker och vara än mer ärliga med hur det står till med oss. Kanske är det till och med okej att visa att ytan är lite krackelerad på sina ställen.

Häromdagen läste jag Marcus Dunberg som erkänner att han konstant tänker på sitt eget åldrande. Wow tänker jag, för några år sedan hade det varit otänkbart. Att en man erkänner att han bekymras över åldrande, jämför sig med sina jämnåriga och räds att doppa huvudet under vattenytan. Vad skönt det måste vara tänker jag, att säga som det är; livet och dess innehåll påverkar mig, förändrar mig och nu är jag rädd för att åldras. För att dö.

Men Emma tänker du nu, att bekymras över åldrande och jämföra sig med sina jämnåriga är i allra högsta grad ytligt! Du har helt fel! Och kanske har du rätt i det, men jag tänker att det är precis tvärtom. En ytlighetens död i sig är att någon kan skriva en sådan kolumn i ett snajdigt magasin vars enda uppgift är att appellera till vår yta, det perfekta; The Perfect guide. Och jag ska erkänna, någon early adopter har jag aldrig varit, jag är till och med något av en late bloomer. Men i det här fallet vill jag tro att jag är något på spåren. Att den rörelse som jag noterar här inifrån min värld är det som kommer att vara framtiden.

Kanske är det medelåldern som gör det och kanske är det vi som får gå före. Vi som närmar oss eller har passerat femtio. Den plats i livet där åtminstone jag kommit till acceptans med att jag aldrig kommer att behöva visa legitimation på Systemet längre. Eller att jag uppskattar hemmakvällar på soffan i sällskap av min familj så mycket att jag tycker att jag ger bort något om jag någon gång går på lokal.

Och visst skulle man kunna säga att mängden genomförda skönhetsoperationer och mängden krämer som marknadsförs talar emot min tes. Att kändisar nu förväntas gråta ut och dela sina enorma misslyckanden i livet lite här och där, likaså. Och trots det håller jag fast vid att det rör på sig. Vi är trötta på ytan och vi orkar inte riktigt hålla uppe den fasad av vita tänder, lyckade barn och välstädade hem längre, som varit så populärt att fylla våra sociala kanaler med. För till vilken nytta var det? Många är de, främst kvinnor, som jag möter som är utbrända, inser att deras livssätt inte längre funkar. Alla säger de samma sak; jag vill inte det här längre. Jag orkar inte mer. Nu skiter jag i det här.

Jag håller med dem; nu skiter vi i det här. Jag orkar inte heller längre. Nog för att jag färgar mina ögonfransar för att jag ska se lite piggare ut. För så många är dagarna då jag gråter, av olika anledningar, att jag alltmer sällan sätter på mig mascara innan jag går hemifrån. Jag ser hellre lite blek och trött ut än går runt med stora svarta mascararingar runt ögonen. Det har jag gjort. Och det gör jag helst inte längre. Jag säger heller som det är. Mina ögonfransar är lite bleka och ja, jag har gråtit idag. För några år sedan var det svårare för mig att visa mig i mitt nakna jag än med svarta mascararänder under ögonen. Nu är det faktiskt tvärtom.

Och det är någon slags ton i min omvärld och som sagt, nu senast i A Perfect Guide, som gläder mig. Kanske är det en stillsam folkrörelse. Kanske tar det ett tag innan den tar mark på bred front? Det återstår att se.

Kanske tänker du att hon inte har fattat någonting. Människor befinner sig hela dagarna djupt försjunkna i sina mobiler och matas med mer och mer yta. Oavsett vilken plattform du befinner dig på är det smink, kläder, vackra mellanmål till barnen, champagneskålar i solnedgång, barfotafötter i vit sand, opererade ansikten, riktigt unga människor som blir programledare på youtubekanaler om helt poänglösa saker. Vem läser en bok som inte handlar som självhjälp nuförtiden! Och jag håller med, men oftare och oftare upptäcker jag de små och tilltalande sprickorna i den perfekta fasaden.

Instagrammaren och kokboksförfattaren Vivi Wallin erkänner glatt att hon är drottningen av halvfabrikat och älskar att doppa ostbågar i vaniljglass. På frågan vem hennes idol är och vad hon skulle bjuda på om hon kom på besök svarar hon att den enda idol hon någonsin haft är Sandra Kim – eurovisionvinnare 1986 för er som inte kommer ihåg henne. Och att hon skulle bjuda på kassler med ananas om hon kom på middag. Den distans med vilken man tillstår det, i dagens läge, förefaller enorm! Det är så befriande att höra någon säga som det är. Välkommen ärlighet. Välkommen vanlighet.

Inte för att jag vet hur Marcus Dunberg har det med sin nakenhet, eller Vivi Wallin för den delen. Om de är bekväma med den eller inte. Kan bara konstatera att deras ord bekräftade bilden av den rörelse som jag har anat ett tag. Den att ytan släpper sitt tag om oss, att vi drar oss mot ärligheten. Ärligheten att säga som det är. Att hjärtat talar högre än egot och hjärnan, åtminstone ibland. Och kanske är det inte ärligheten som tilltalar mig mest. Kanske är det vanligheten.

Ja i min lilla värld, där jag lever, gillar vi de vanliga. De som säger som det är, som gråter och visar att de är rädda. Som slutat att polera sig och som lagt bort bördan av att leva i en lögn. Som tillstår att det är Kalles kaviar de skulle äta om de bara fick äta en enda sak för resten av sina liv. Det är rätt okej i min lilla värld, för där jag står ser det ut som att vi blir fler och fler. Och ni är varmt välkomna! Till och med efterlängtade.