Vem tänder stjärnorna?

Jag har kört på grund.

Eller är det kanske en avgrund?

Ibland kan det vara svårt att skilja dem åt. Och kanske är det allra mest en inställningsfråga. Kris kallas det. Medelålders dito till och med och jag blir så avtänd av uttrycket.

Det låter raljant i mina öron.

Kris!

Livskris!

Medelålderskris.

Som att jag inte står ut med att min skönhet falnat och brösten sänker sig nedåt. När det faktiskt inte är det som är problemet! Tvärtom till och med. Inom mig känner jag mig vackrare och starkare än jag någonsin har gjort. Trots den allt mindre fasta rumpan och rynkorna i ögonvrån. Inga tankar på några som helst skönhetsingrepp föresvävar mig.

Det är bara det att kroppen är trött.

Själen likaså.

Jag körde rakt in i en återvändsgränd med huvudet före, och nu är det lite svårt att baxa mig ut.

För ut vill jag baxa mig.

Kris eller inte.

Dels är det ensamt härinne. Dels är det tråkigt. Ett faktum som jag försöker hylla. Det är bra att ha tråkigt när man som jag har kört på sig själv för hårt och för länge. Det är bra för kroppen och sinnet att vara uttråkad, så att man kan bli sig själv igen. Men jag tror inte att jag vill bli mig själv igen. Åtminstone inte den jag var.

Inte hon som gjorde jobbet för alla andra först och sedan om orken fanns tog min egen plats. Inte hon som log igenom varenda jävla storm och likt en toking skrek; kom an bara! till stormen, med någon slags dragen sabel i hand. Det är uppenbarligen inte bara Don Quijote som krigar mot väderkvarnar. Kanske gör vi det till och med alla lite till mans?

Det är bara det att hon som ska klara allt och det på egen hand… henne vill jag inte vara längre. Hon var inget vidare trevlig. Inte heller speciellt skön att vara med.

Eller att vara.

Det kändes ofta skönt att höra; jag fattar inte hur du gör det. Hur du orkar. Jag tänkte att det var för att jag var lite finare. Lite bättre. Än de andra. Det visade sig att jag var respektlös. Mot mig själv såväl som mot andra. Lät andra slippa undan sina stormar. Som vore det en gåva.

Det är då man går på grund.

Eller i avgrund.

Vilket det nu är.

När man är uttråkad poppar det upp all möjlig gammal skit till ytan som vill få plats.

Läkas och redas ut.

Allt från gamla pojkvänner, saknade farmödrar, oförmågan att se vad människor velat ge mig i form av uppmärksamhet och närhet, kanske kärlek till och med. Frånvarande morfäder, elaka röster från mellanstadiet till de svidande nederlagen av uppsägningar, uteblivna jag-älskar-dig och en himla massa annat.

Avgrund.

Avgrunds djupt.

Kanske blir du nu hjälpnödig.

Å inte ska hon stå där på sitt grund. Jag tar min lots och tuffar dit.

Nä, snälla du gör inte det.

Skicka mig en styrkandets tanke. En tankens blomma som kan förgylla mitt grund.

Min avgrund.

Kanske ett uppmuntrande sms om att du kan stå en stund med mig, om jag vill.

För även om jag skulle vilja att du lyfte mig härifrån så har jag det trots allt bra här. Jag har nämligen insett att det jag burit på. Det jag har agerat som. Det jag låtsas om som att det inte fanns. Det behöver släppas loss.

Jag mår bra av att bli fri från mitt eget tyranni. Och jag kan bli fri. Förändra. Förlösa allt det där som blivit fel. Som känts fel eller som gjort ont. Det är bara det att just det behöver jag fortsatt göra själv.

Ibland spelar de Eva Dahlgrens Vem tänder stjärnorna, för mig.

Kanske allra oftast;

Så många år som jag levt Med den jag ville va' Så många kvinnor som jag spelat Men aldrig gjort det bra

Allt i rädsla för att inte få vara med. Inte vara fin nog. God nog. Sakna det värde som jag då trodde endast fanns att få i prestationen.

I morse såg jag liksom i ögonvrån ett ömsat ormskinn i min egen storlek.

Jag kunde även ana en ny skugga i horisonten. Kanske är det ytterligare avgrund att besöka.

Kanske är det insikten som hjälper mig bort från grundet ut till det där som är jag.

Nu.

Inte då.

Ända sedan jag var ung har jag tänkt att jag kommer att vara som bäst vid femtiofem. Och jag tror fortfarande att det är sant. Då tänkte jag kanske inte att jag tvunget skulle gå på grund för att komma dit. Men uppenbarligen var det just det jag behövde för att jag skulle ömsa skinn. Få min tröga hjärna att fatta att lite kris är fina grejer. Att återvändsgränden är en kompis när man kört för fort och för länge. Att rensa lite i stöket så att man kommer lättare framåt är nödvändigt.

Tids nog kommer jag härifrån.

Hittar min väg framåt.

Jag ska bara rensa bort det som stått i vägen för mig.

När tiden är inne, ska jag resa mitt huvud högt och säga; tack för att du stod bredvid mig.

Får jag hålla dig i handen?

Nu är jag färdig med att göra allting själv.